Start Om Stefan Paffen & jag Barnböcker Ungdomsböcker För vuxna Arkiv Kontakt och bilder
Paffen och jag

Vi tar en sväng med traktorn ibland, Paffen & jag. Då är det alltid hon som kör.

Det är en mysig känsla. Traktorns lugna tuffande öppnar för helt nya tankar. Livet växlar ner till ett annat tempo. Man blir alldeles lugn, känner sig lite lycklig.

Så när Paffen sitter och visslar bakom ratten, lutar jag mig tillbaka och börjar fundera på…ja, kanske en ny bok. Jag ser molnen vandra på himlen. Ser fåren som går och betar i hagen. De bryr sig inte det minsta om traktorn för de lever i samma värld, i samma tempo.

En traktor går på nåt vis alldeles lagom fort. All stress och brådska rinner bort. Egentligen skulle bilarna köra i samma fart. Tänk vad annorlunda världen skulle bli!

Ibland kör Paffen & jag bort till skogen för att hämta ved som jag sågat under vintern. Ibland lastar vi skopan med grus för att laga några hål i vägen. På våren kör vi ut rykande varm gödsel och lägger kring alla nyponbuskar och vilda körsbärsträd i hagarna.

Det är precis lagom stora uppdrag för en tyghund och en författare. Paffen sitter lugnt kvar inne i hytten medan jag jag lastar vagnen eller tömmer skopan. Sedan kör hon hemåt igen. Hon lägger i fyran och nickar belåtet. Med säker hand styr hon in traktorn på dess plats under taket vid stallet.

Men i samma stund som hon stänger av motorn, händer något märkligt. Hon tystnar, blir sittande orörlig. Som om hon var en alldeles vanlig tyghund!

Så jag får ta henne under armen och bära ner henne till huset och lägga henne i korgen i mitt arbetsrum. Då brukar hon piggna till.

Egentligen heter hon Piaf, men det är det ingen som säger. Jag kallar henne Paff eller Paffen, för det var så hon själv sa när hon var liten.

Jag hittade henne av en slump. (Tror du på slumpen? Jag gör det!) Det var i en affär med gosedjur och prydnadsprylar i Tokholm. Hon satt på en hylla bland en massa likadana hundar och försökte få mig att lägga märke till henne. Ungefär som den där tokiga fågeln i Kalle Ankas julfilm.

Så till slut gav jag upp och lyfte ner henne.
Åh, pappi! Utbrast hon och såg glädjestrålande på mig. Nu åker vi hem!

Och på den vägen är det fortfarande. Paffen är min allra bästa kompis. Vi har på nåt vis precis samma fantasi.

Kanske, tänker jag ibland, skulle alla människor ha en tyghund?

Och en traktor!

 

Paffen
Paffen